Det finns få saker som engagerar så mycket i kontorslivet som lunchen, bortsett från kaffet då som omtalats i tidigare inlägg. Måndag till torsdag är lunchmaten i ”matan” ett ständigt ämne för diskussion. Några minuter innan lunchen, under lunchen och efter lunchen. Allt som oftast är det något som upprör. ”Varför kan de inte alltid ha pannkakor och ärtsoppa på torsdagar?” eller ”Varför smakar allting likadant hela tiden?”. Vid de tillfällen då lunchen är en fullträff är kommentarerna inte lika frekventena, dock positiva.

På fredagarna verkar folk dock ha glömt bort lunchdiskussionen. Antingen är man trött på att diskutera lunchen, eller så går man ut och äter något (utanför matan), som man för dagen väljer själv. Fredagar har en positiv anda rent generellt. Man kan fråga någon: ”Hur är läget?” och svaret blir ”Det är bra, det är ju fredag!”. På sitt sätt kan detta kännas trist. Handlar det om att folk i allmänhet trivs så oerhört mycket bättre när de är lediga? Nej, jag känner ju mig själv.  Det handlar om kontrasten mellan arbete och fritid. Av HR-folk kallat för ”Det är viktigt att ha en balans mellan arbete och fritid”. Precis så är det. Jag byter skjorta och kavaj mot skitiga arbetskläder, fleecetröjor och dagar på sjön, i skogen och på fjället. Många andra gillar att dra på sig snickarbyxorna. Kontrasten att få göra något annat än det man gör dagligen skapar ett sug att komma tillbaka och göra det man gör på jobbet.

Så när jag på måndag morgon loggar på datorn igen och börjar en ny vecka gör jag det med lite mer intresse och driv än jag har en fredag strax innan lunch, och allt beror på att jag fått lite perspektiv på tillvaron.